Att beskriva situationen mer negativt än den är får konsekvenser. Det sprider en bild av att det är svårare för nya studenter att få en bostad än vad det faktiskt är. Studenter kan då tveka inför att söka en viss utbildning, välja osäkra boendealternativ eller betala överpriser på andrahandsmarknaden helt i onödan.
Det går inte att hävda att 100 000 studentbostäder för 400 000 studenter är lika med en generell brist. Alla vill inte bo i studentbostad, och många bostäder rymmer fler än en student, till exempel dubbletter, treor och minikorridorer. Gruppen studenter är långt ifrån homogen – alla är inte unga och nyinflyttade med behov av eget nytt boende.
Både vi och SFS konstaterar att det i år finns fler studentbostäder tillgängliga än tidigare på många orter, men då de inte klarar SFS gräns för en rimlig hyra på 4 000 kronor blir de gul- eller rödmarkerade. Men vad är en rimlig hyra?
I vår kommande rapport ser vi att 80 procent av studenterna har en betalningsvilja på 4 500 kronor/månad för sin bostad och för en tredjedel är det 6 000 kronor. Men med SFS logik kan det råda brist trots att det finns gott om lediga bostäder inom ramen för studenternas betalningsvilja. Man ska också komma ihåg att det ofta är bostäder med låg hyra som har kortast kötid. På många orter är det framför allt korridorrum som finns tillgängliga för nya studenter. Precis som SFS jobbar vi för att minska nyproduktionskostnaderna, men kritik mot höga hyror är en annan fråga än om det finns bostäder eller inte.
Vi vet att det på sina håll finns studenter som drabbas hårt av bristen på studentbostäder. Men vi behöver en rimlig verklighetsbeskrivning av hur läget faktiskt ser ut, för allas skull, inte minst de nya studenterna.
